Martina

Rätt som det är så får man veta att allt bara blir värre och värre, människor man trodde bara var lite trötta är inne i en riktigt djup svacka och att andra får ta tusen gånger mer skit än dom förtjänar.

Det är i dom stunderna jag tappar greppet och sugs med ner, djupt djupt.

Det går inte att hålla det där leendet längre, det där hurtiga jävla smilet som sitter påklistrat under dagarna. Det börjar långsamt tappa formen mer och mer och rinner av och kladdar ner hela tröjan.

man inser på en sekund, när marken försvinner under fötterna hur djup skiten är som man själv  sitter i.
Jag kan förstå om dom människor som står mig närmast tycker att jag är smått narcisstisk , men det är mitt sätt att överleva dagarna. Om jag börjar lyssna på allt negativt som sägs så påminns jag om allt jag själv  har gömt under mattan.
Världen blir faktiskt lite lättare om man ljuger såpass bra att man tror sig själv. Ler jag tillräckligt mycket blir jag glad.
Mutar jag mig själv till lycka kan jag ju inte vara något annat än lycklig. Tills jag får ångest över vad jag sysslar med.
Hösten är här, och den kom med besked. Jag är trött nu , så himla trött.
Jag är rädd för att bli ensam dessutom. Den rädslan stannar kvar som en isbit som skaver, hur många leenden jag än omger mig med.


Och andra dagar är jag störst, bäst och vackrast. Och så jävla ödmjuk.
Jag blir så ledsen när såna underbara människor blir drabbade av något så jobbigt.
Det är för mycket som har hänt er , ni vackra, och jag blir så ledsen över att se er må lika dåligt som jag har gjort.
Det gör ondare än om det är mig själv det drabbar.



//M