Martina

Har funderat i några dagar äver en sak , en grej en tjej i klassen frågade mig när vi hade en övning tillsammans. Det var bara vi två som skulle jobba på den tillsammans , och vi hade gått ut och satt oss i solen. Vi hade väldigt trevligt och kom bra överrens.
Efter en stund när övningen var klar och vi hade börjat bekanta oss lite mer med varandra (kände inte varandra alls innan) så frågade hon om hon fick ställa en lite mer personlig fråga som hon undrat över ett tag.
Jo visst , det skulle väl gå för sig. Jag blir oftast jävligt nyfiken när någon säger så , så kör på.
Jag citerar- "Lider du av anorexia eller bulimi?.. Du är ju så smal!"
Nej , i helvete heller att jag gör. Det sa jag ju såklart inte , sa bara nej och så var det bra med det.
Men jag tycker inte det är en rolig fråga att få, och även om jag hade haft det så hade jag väl inte sprungit runt och berättat det för alla ? Misstolka mig rätt- Jag har det inte. Men man blir ledsen av frågan ändå , har inte folk fattat vid det här laget att det kan vara lika kränkande att kalla någon som är ofrivilligt smal för just smal som det är att kalla någon ofrivillt tjock för tjock? För det är just det som är grejen , jag vill inte vara såhär smal.
Jag äter som en häst, men det syns inte.
Och det är klart att tankarna börjar snurra, hon kan ju inte vara den enda som ville ha ett svar på den frågan .
Jag har svårt att hitta kläder som passar och jag trivs inte i min nuvarande vikt. Och när jag gör allt jag kan för att försöka ändra den (inklusive knapra b-vitaminer, svälja råa ägg.. Listan kan göras lång.) så sänker det självförtroendet en rejäl bit att få den frågan. Men samtidigt är det väl bättre att dom frågar än att dom tar saker för givet. Det är ju bara det att vikten alltid varit en så svag punkt för mig , eftersom jag aldrig trivts med den.

Så svaret på frågan är ett fett , rakt nej på en stor tallrik.

// M